MENY
Sitter just nu vid köksbordet och dricker mitt morgonkaffe. Jag tog mig friheten att lägga mig igen när mitt barn gick till skolan, så det blev en sen frukost idag.
En hel del insekter kommer till fönstret och säger hej. Mest getingar och humlor. De väntar nog på att stenkyndeln ska blomma. En favorit hos pollinatörer, verkar det som. Varje sommar brummar det på framsidan längs med gången av alla humlor och bin. Min sons kompisar brukar skoja och säga att vi har en humlefarm. Man måste akta sina steg när blomningen har börjat för det är som att humlorna blir fulla och återhämtar sig en stund på marken. I början trodde jag att de dog, men så verkar det inte vara.
Här om dagen hjälpte jag en humla ut ur en tulpan. Humlan var enorm och tulpanen var nästan helt sluten, så hen kom inte ut ur den lilla öppningen. Jag tog en blompinne och vek upp ett blad och då flög den iväg. Jag brukar alltid tänka på min mormor när jag hjälper humlor. Hon räddade ett humlebo en gång där hennes barn täppt igen ingången med papper. Tacken för den insatsen var att den första humlan som kom ut satte sig på hennes näsa och brände henne så hennes näsa blev stor och röd. Därför tar jag stort avstånd när jag hjälper humlor.
Förra våren hjälpte jag en fiskmås som fastnat i ett sånt bedövligt fotbollsnät som brukar vara bakom målen. Min insats (som egentligen inte var till någon nytta) var att jag ringde kommunen, som lät väldigt besvärad och gav mig ett nummer att ringa. Personen som svarade på det numret lät lika besvärad och frågade om jag behövde en stege. Ja om ingen tänker ta ner fiskmåsen så behöver jag en stege, handskar, en sax och någon som håller i stegen tack. Efter en suck sa personen att någon kommer med en stege någon gång. Jaha, men toppen. Då får jag väl vänta här då... Men som en skänk från ovan som kom en kille i en liten skåpbil, stannade vid mig och klev ur bilen och såg direkt fiskmåsen. Utan minsta tvekan sa han att han skulle hjälpa till, så han parkerade bilen, tog ut en stege, satte på sig handskar och hade en sekatör i fickan. Han hade inte ens fått samtal från någon att en dryg kvinna ringt om en fiskmås, han bara gjorde det.
När måsen flög iväg kände jag mig obeskrivligt lycklig. De bubblade i hela kroppen och jag kände att nu har jag gjort mig förtjänt av att leva ett tag till i alla fall.
0