MENY
Trots den tunga och trötta kropp jag vaknade med tog jag mig ut på en promenad i det soliga, men blåsiga och iskalla vädret. Den här promenaden kändes inte skön, jag kände mig inte sådär nöjd över att jag tagit mig ut som jag alltid annars gör. Jag ville hem. Hem till min filt och bara vila min trötta kropp.
När jag kom till backen och såg vänern glittra kring fiskrökeriet så lättade mitt tunga sinne något. Inte så pass att jag kände mig nöjd, jag ville hem, men Vänern ger mig trots allt något värdefullt.
Längre ner i backen satt en gammal dam på en rullator. Rullatorn var placerad mellan två uppförsbackar mot ett träd. Hon kanske inte orkar ta sig upp? Jag gick närmare. Jo då, hon satt där och pratade lugnt i sin telefon. När jag ser människor, speciellt äldre, bara sitta någonstans som att de har all tid i världen så väcks en stark längtan i mig. En längtan efter den där ron. Att inte tänka på vad som kan bli bättre, vackrare, godare. Bara vara nöjd och sitta där i lugn och ro utan begär.
När jag vandrat nedför hela backen blev det ännu kallare, iskallt. Vänern som nyss fått min själ att glittra blev nu min fiende. Fan vad blåsigt det ska vara vid vatten. Jag frös in i märgen, men eftersom mina ben vägde ton så kunde jag inte direkt promenera mig varm. Varje steg var en kamp. Längre fram småsprang en man över vägen. Han satte sig på bänken vid vattnet och grejade med något. När jag kom tillräckligt nära såg jag att han pillade bort pappret från en glasstrut. Mums vad gott med glass, tänkte jag. Snacka om att trotsa kylan. Vad mysigt att bara köpa sig en glass helt ensam och sätta sig och äta. Det skulle jag kunna göra med vad som helst. Kanske en pizza. Annars väntar jag på att göra det tillsammans. Tillsammans med familjen eller en vän. Aldrig ensam.
Jag hade bestämt mig för att ta mig runt udden trots betongben och isvindar, men när jag kom till solstolarna och såg bort mot stranden så såg jag flera hundar. Stora hundar. Jag kämpade med tillräckligt mycket för att dessutom öva på att få bort min hundrädsla, så jag vek av åt höger och tänkte på mannen med glassen. Mmm vad gott med glass, jag ska nog köpa mig en riktigt god glass när jag ändå ska köpa frimärken.
Nästan framme i centrum kom en väldigt vältränad kvinna springandes med korta shorts och färgglad t-shirt. Det såg så lätt ut. Vad härligt att springa sådär snabbt utan att se döende ut. Jag kollade på hennes lår. Musklerna spändes snyggt för varje steg. Plötsligt dog min längtan efter den där goda glassen och jag tänkte vilken jävla tur att jag såg henne innan jag köpte glassen. Än är dagen inte helt förstörd.
Den där glassen hade gjort min dag lite gladare. En stunds njutning i ensamhet. Men en trasig del i mig såg till att jag inte fick den. I morgon ska jag köpa mig en glass. Bara för att jag vill. Den hela, glittriga och friska delen av mig vill.
0